Min kärleks förklaring.

Jag och mitt livs kärlek.

Många skulle säga att deras familj och vänner betyder mest för dem, men i mitt fall så känner jag som starkast för min musik. Jag vet att det kanske låter hel konstigt. Jag menar hur kan man tycka om musik mer än sin familj? Ni ska veta att jag älskar min familj mer än någonting annat. Men när jag sjunger, skriver låtar eller bara lyssnar på musik så känns det som om jag är på någon annan planet eller nått. Det är svårt att beskriva men jag tror att jag aldrig mår så bra som jag gör när jag sitter framför mitt piano och tar ut alla mina känslor i egenskrivna låtar. Det är en av få gånger jag faktiskt känner att jag kan vara mig själv. Då jag inte behöver vara så fruktansvärt glad och uppåt hela tiden. Jag behöver inte tänka på vad andra skulle tycka eller säga, utan det handlar bara om mig och min musik. Jag har nog alltid tyckt att det har varit lättare att uttrycka mig genom musiken. Mina kompisar skrev ofta dagböcker eller något liknande när vi var mindre, tillskillnad från mig som alltid satt och skrev låtar istället. Det bara blev så. Jag känner liksom att musiken alltid har varit det självklara valet för mig. Det är någonting jag har växt upp med. Jag minns första gången jag satt och klinkade på vårt piano hemma i vardagsrummet.  Jag var nog bara en 3 år tror jag, och redan då kändes det rätt. Musiken växer i mina ögon för varje dag som går och det är något jag tar på fullaste allvar. Musiken för mig är inget skämt utan det är något jag lägger ner min själ och mitt hjärta i. Till en början så var jag alltid super nervös när jag skulle stå på scen och uppträda men nu brukar jag säga att scenen är som mitt andra hem. Många blir så fascinerade över att jag vågar stå och sjunga inför 25 miljoner människor, men dem förstår inte. När jag står på en scen så känns det som om att inget eller ingen skulle kunna stoppa mig från att ge järnet, för att jag vet att det är något jag kan, något jag är bra på. Ibland brukar jag tänka på om jag är villig att offra värdefulla vänskaper för musiken. Eller om jag tillexempel skulle få världens chans som kanske skulle ändra hela mitt liv, skulle jag då våga ge upp skolan för den här chansen? Jag tror att mitt svar är, Ja faktiskt! Om jag skulle få en chans att flytta till USA och hålla på med det jag älskar för resten av mitt liv, så tror jag faktiskt att jag är villig att släppa allting och bara åka med bergodalbanan och se vart den tar mig. För om det är någonting jag har lärt mig på dem här 14 och ett halvt åren som jag har levt så är det att man inte ska vara rädd att chansa, för man vet aldrig vad som händer. Det kanske var bland det bästa som hände dig eller så var det som en av dina mörkaste mardrömmar, men du chansade i alla fall och du trodde på något även fast du inte var helt säker på vad det skulle bli av det. Och en sak till jag har lärt mig, som jag nog tror är den viktigaste grejen av dem alla, sluta aldrig drömma. Och jag menar vännerna man lämnar bakom sig, man lär ju alltid känna nya människor och om man verkligen inte vill tappa kontakten så låter man det bara inte hända! Jag tror att om jag skulle få en sådan här chans och bara strunta i det så skulle jag nog ångra mig för resten av mitt liv. Musiken hjälper mig att ta mig igenom varje dag som den kommer och den får mig alltid att le. Så länge jag har musiken bredvid mig vid min sida, så vet jag att jag kan klara vad som helst! Det är du och jag livet ut, jag och mitt livs kärlek.